I journalisten Anna Hedenmos Sommar & Vinter i P1​ berättar hon om en stark intervjusituation från SVT​:s “Min sanning” med författaren Henning Mankell.

Från början ville han inte alls tala om sin son, men efter ett tag öppnar han förvånansvärt upp:
Mankell har inte varit en närvarande pappa. Han försökte att ha någon form av kontakt genom brev, men de bodde aldrig tillsammans.

Detta att välja arbetet framför föräldraskapet – Hedemo måste fråga trots att stämningen nu är tät i studion – kan det finnas ett koppling till att Mankells mor övergav honom när han växte upp? Han svarar att det inte är omöjligt och att det är så “att saker tyvärr upprepas, generation efter generation”.

Hedemo reflekterar över varför Mankell faktiskt berättar till slut och hon tror att det kan ha med hennes icke-dömande inställning att göra. Man kan tycka en massa om föräldrar som överger sina barn, men hon vill inte värdera eller fördöma utan skapa begriplighet kring handlingar, inklusive mänskliga misstag.

Den nyfikne, undersökande journalistens arbetssätt är värd att ta efter när vi skriver vår livsberättelse. Utan att förminska upplevelser, kommer vi ofta längre genom att intervjua oss själva som en Hedenmo, än genom det sårade, anklagande barnet som riskerar att ställa sig vägen för nya lager av sanningar.

Vi kommer alla att göra felaktiga val och behöva stå för dem, hur skadande de än varit. Det är av dem vi lär- och det är genom dem andra tvingas växa och hitta sin egen väg. Vi kan egentligen inte veta – i ett långt perspektiv, vad som egentligen är rätt eller fel. Vi kan bara undersöka processer med öppna frågor för att lära.

För till slut – för att löst citera Hedenoms sista fundering över intervjun – når vi punkten när ridån är på väg ner, och maskerna kan läggas åt sidan.

Som individ är det som är gjort, gjort och det kan man bara förlika sig med.

Ett år efter deras möte avled Mankell.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *