Under människans historia har vi bara ett kort ögonblick varit bofasta. Vårt första tillstånd var som jägare och samlare. Vi var nomader som i små, tajta flockar flyttade dit födan fanns.

Jordbrukssamhälle innebär det omvända. Att bita sig fast på samma plats i generation efter generation, nästan oavsett vad den bjuder. Anknytningen till det ägda är så stark att det ska mycket till innan den lämnas.

Våra hjärnor är oförändrad från stenåldern. Det är därför vi blir sjuka av för mycket av det som hjärnans varningssystem uppfattar som yttre hot.

Alla stressforskare talar om rädslan för den sabeltandade tigern. Flykten från honom och den utmattning som följer av en långvarig känsla av att bli jagad.

Men många av oss drivs av kamp-reflexen, den som för oss mot faran eller kanske snarare utmaningen. Att inte vara orädd, men ha en starkare känsla av att det finns mer än en plats, ett liv. Att söka spänningen i jakten och finna njutningen i samlandet av prestationer.

Samtidigt är det en tärande existens om inte återhämtningen och vilan får uppta en stor del av livet. För så var det hos våra förfäder – de maxade sina prestationer, men slappade gott därefter.

Det som är farligt för oss jägare/samlare idag, är överflödet. Det finns så många byten att vi springer på allt för att försäkra oss om att ha tillräckligt med resurser inför den långa, kalla vintern.

Vi glömmer att källan är outsinlig. Att missar vi en vattenbuffel (jobbtillfälle/partner/extrapris) så kommer det strax ett nytt.

Tillit blir då ledordet. Tillit till att både jag själv och omgivningen har så det räcker.

Den högre formen av jakt blir då att strategiskt välja högvilt att fälla och inte trötta ut sig i jakten på kråkor och råttor (lågavlönade jobb/osköna relationer/boplatser med energi som inte förhöjer den egna). Utan istället satsa på the Big Five – det bästa jobbet, de bästa relationerna, den starkaste hälsan, den optimala boplatsen- och i linje med attraktionslagen, ge tillbaka i någon form till de som behöver stöd på livets väg.

Det egna uppdraget blir då att destillera fram dessa fem målområden för att kunna rikta energin rätt för att inte bli utbränd.

För en person som samlar på berättelser och livsvisdom är det lätt att överdosera på intryck från andras målgångar. ”Så gör jag”- tipsen sköljer över oss som tropiskt regn. Men då är man tillbaks i problem-loopen: att jaga utan att ha siktat rätt.

Man måste börja med att kontakta sin inre trekker, det vill säga spårare. Den som letar spår i form av dofter, spillning, brutna grenar. För att sedan smyga sig på bytet. Ingen annan kan höja dina inre vibrationer så att doftsinnet är välkalibrerat, benen starka och stresshormonerna i schackt. Det är bara man själv som kan göra den vandringen. Däremot kan man välja flockmedlemmar eller oaser att vila vid och inspireras av andra vandrare,som gör att resan blir görbar.

Vid minsta tvekan om riktning, använd följande lackmustest:

Hellre ett helhjärtat nej, än ett halvhjärtat ja!

  • Genom skrivandet blir tanken klarnad och målet förtydligat- trekkern blir synlig på pappret.
  • Du har fem målområden med tydliga byten för att orka fokusera och göra rätt saker.
  • Vila mycket för att uppnå inre balans (allostas)
  • Tacka nej vid minsta tvekan!

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *